Det blir 38 nu.

Precis innan jag skulle börja på detta inlägg läste jag, 37 posts. Det här blir alltså 38. Det har varit rätt mycket med 38or nu. Själv är jag 39a. Jag undrar vem som är 38an. Snurrigt med siffror.
Idag är andra dagen på jobbet efter jul- och nyårsledigt. Sitter och väntar på bilder som kopieras från CD till disken. Passar på att internetta under tiden.
Hemma är det fortfarande mer eller mindre kaos. Köket är snart klart, ska kika på mosaikkakel efter jobbet idag. Sen ska det bara småfixas, ett par dagar, sen är det nog klart. Då ska vardagsrummets väggar bli som nya. Och sovrummets väggar. Även sovrumsgolvet.
Jag saknar något av en fast punkt. Ska bli så skönt när hemmet blivit ett hem och inte en tillfällig bostad.
Jag känner mig inte i linje med mig själv. Det vände någonstans innan jul där. Kanske för att jag inte vet vad jag vill riktigt. Kanske för att saker som kändes så självklara inte är det längre. Just nu är det just nu, stunden, som är. Inga långsträckta planer, ingen stragetgi, inget mål. Om jag kände mig som en officer som gav order, tittade och styrde mig själv utifrån sett tidigare, är jag nu infanterisoldat som går i fronten, som tar hindrena när de kommer. Det är här och nu. Men soldaten vet inte vilket håll han ska åt. Vilsen. Men ändå bekväm. Vad gör det att vara vilsen, om omgivningen är behaglig och resan är målet?